>Och det handlar inte om distansen. Det handlar om skit.

[känsliga läsare bör undvika detta skitinlägg.]

Många löpare, särskilt marathonlöpare, berättar om sina magproblem och nödlandningar. Nödlandningar i form av magknip, skitnödig, måste landa i närmaste buske. Bajsa.

Jag har aldrig haft detta problem. Inte ens när jag utsatte mig själv för 28 timmars löpning. Okej att magen blir luftfylld och jag ser ut att flyga iväg vilken sekund som helst – men det tillhör liksom ultra.

Nu var det i alla fall min tur. Efter 2 veckors total ofokus när det gäller mat (sånär som på två bra måltider) var hela min kropp i olag när jag landade i Berlin. Magen strejkade på precis omvänt vis mot vanliga löpares. Jag hade problem med att bli av med mina energiintag.

Uppsvälld som en Michelingubbe (vilket i sig är rätt olustigt) hade jag dessutom en stor tegelsten i magen. Som om jag hade käkat pasta i dagarna 3. Jag gnällde och var grinig över min kropp.
I Berlin startar marathon 9 på morgonen. Jag var ute i god tid och hoppade på tåget. Åt fel håll. När jag inser mitt misstag har jag bråttom. Skitbråttom. Kommer till startområdet och har 50 minuter på mig att hinna gå på Bajamaja, lämna klädpåsen, hitta mina kamrater. Detta bland 40.000 andra löpare. All information om tävlingen låg kvar på hotellrummet så där stod jag med min påse med vaselin, min förvirrade hjärna och min tegelsten i magen. Hoppade lite upp och ner medan jag stod i Bajamajakön. Inget hände. Tegelstenen låg kvar. Såg lite gulligt gravid ut. Stenhård mage. Grrrr

Ringde Helena som via telefon försökte förklara vad klädinlämningen var – Tack! Hade nog fortfarande irrat runt på området om du inte hjälpt mig. Hann precis lämna påsen och höra speakern långt därifrån ”Zehn minuten bis start!” Hur i helskotta ska jag hitta startgrupp F? Frågade mig fram och den tyska ordningen hjälpte till. Precis när jag kommit in i min fålla gick starten och jag lotsades framåt. Jag och min tegelsten.

En grinig, irriterad och ofokuserad MarathonMia före start.

Jag springer iväg och håller kilometertider på 4:55-5:15. Det känns bra. Är lite stel i baksida lår och höger sätesmuskel (förlåt Naprapat-Jossan – jag hann inte gå på idrottsmassage i Sydafrika).

Efter 8 kilometer händer det. Kramp i magen. Tegelstenen har vaknat till liv. Nu börjar den härlige vandringen från magsäcken till frihet via 42 kilometer tarmar. Japp, det är sant – jag har marathonlånga tarmar. Jag antar att de sprungna kilometrerna bara masserat upp stenen till något mjukare material för att slussa vidare. Jag hade önskat mig en traditionell nödlanding där och då. Poff liksom – bli av med skiten. Istället får jag springa i 2 mil med eländet. För varje steg knådar mina tarmar den eländiga massan som övergått till knäck. Det känns ungefär som att köra ett tvåtimmars corepass samtidigt som du springer ett halvmarathon. Magen är öm, det känns som träningsvärk i hela mellangärdet.

Vid 23 kilometer är jag redo att kliva av. Pannbenet säger nej. Vid 28 kilometer är den förut hårda tegelstenen, som nu omvandlats till en sammanhängande knäcksmet redo att se dagsljus. Någon finess har jag, så jag väntar tills jag ser en Bajamaja. Jag hittar en som sett bättre dagar – men där struntar jag totalt i skicket. Det tar nästan 5 minuter innan knäckmassan ger sig, närmare bestämt 4:48. Fyra minuter och fyrtioåtta sekunder i en lila Bajamaja. Jag låg redan 2 minuter efter mitt personbästa på marathondistansen och satt där och begrundade den rosalila insidan av bajsholken. Då tog jag ett beslut. Mina ben var stumma, min rumpmuskel hård. Jag skulle skulle ge upp planerna på PB. Mitt mål låg ju längre bort än så. Jag ville greja 3:39. Nu hade jag chans på 3:48 kanske. Men då skulle jag få ta i för Kung och Fosterland, pressa mig och min stela hamstring. Jag beslöt mig för att ”bara springa en mara”.

2 kilo lättare (fast på Garmin stod det att jag bara förbrukat 2 kalorier…) sprang jag vidare. Långsamt i skönt ultratempo. Det tog mig fem minuter att ställa om hjärnan på Spring-som-fan-och-kanske-persa till att slå ner på takten och känna Njut-av-loppet-och-fortsätt-vara-skadefri. Förståndig på gränsen till tråkig.

Det var varmt, säkert över 25 grader. Jag njöt av publiken, av solen, av IF Linnéas hejarklack, av Stekaren som langade Gel, jag peppade de som såg ut att behöva pepp. I slutet struntade jag i att dricka vatten för varje klunk som landade i min mage rev som taggtråd.

Passerad mållinjen på 4:06:36 – Nöjd för att jag hade sprungit ett marathon, glad för att jag nu kan nicka igenkännande när folk pratar om sina skitupplevelser på lopp och stolt över att ha vänt om mina tankar. Just nu är jag inte bättre än så här. Målet på 3:39 kvarstår.