>Det brände i alla fall ordentligt i skinkorna på Västerbron!

Lördag blev långpassens och obalansens dag. Vaknade upp i Bromma med två barn varav en med hög feber. Jag var skittrött för jag hade vaknat var 20:e minut för att kolla så att barnen jag passade var ok hela natten. Vilket de förståss var. De vaknade inte en enda gång och sov länge.

Jag var seg och obalanserad när jag mötte Karin vid Stadshuset för ett långpass. Fingrarna var redan svullna men jag var törstig ändå – trots att jag säkert druckit 1,5 liter vatten under förmiddagen. I mitt inre tänkte jag att jag inte klarar mer än 7 kilometer idag. Tanken var att vi skulle ta Kungsholmen Runt + Söder Runt via Årstaviken, och jag funderade innan turen att hoppa av efter Kungsholmsvarvet. Benen kändes som om de var 10 cm kortare än vanligt och mer Brolinlårsliknande än någonsin. Alltså långtifrån löparben.

Det var tungt och segt. Molnen hängde tunga rätt ovanför huvudet, nästan nåbara. När vi kom bort förbi Fredhäll på väg mot Västerbron kändes det rätt okej. Mentalt ville jag hem, kroppsligt var jag fortfarande seg, men viljan ville så gärna ha ett långpass idag. Jag skrattade den mentala biten i fejjan och följde snällt med Karin över bron. Vi sprang förbi Street och hade hetska diskussioner om vilken sida av bron vi skulle springa på – höger eller vänster. Problemet var bara att vi inte pratade om samma bro. Efter att ha kommit överens om bro (Årstabron), kom vi över på Årstasidan och jag var totalt slut. Det kändes som att springa i sirap och jag ville bara lägga mig i ett dike och dö. Viljan ville fortfarande leverera mer än ett halvmara idag. Kroppen ville hem, hjärnan (djävulen) ropade ”sluta kuta, börja gå, sluta kuta, börja gå!”

Karin var oförskämt pigg och jag kopplade bort skallen. Den enda delen av huvudet jag använde idag var pannbenet, det skulle härdas. Gång på gång körde jag pannan i väggen för att få pansarplåt. Jag hittade aldrig löprytmen där steg, hjärta och lungor harmoniserar. Min själ var lugn och harmonisk och glädjen fanns därinne. Men organen ville inte hänga med.

När vi sprang längs Stadsgårdskajen gav Karin mig möjligheten att kliva av. Helvete heller. Viljan, pannbenet och själen tänkte inte ge upp. Vi tog Söder Mälarstrand och mina sätesmuskler började strama. Framme vid Västerbron satte Karin iväg i en brointervall som liknade målgångsspurt, jag brände skinka. Det brann och ilade, men jag skulle banne mig inte gå. Jag lät benen pinna på och kände mig så grym när jag äntligen kom upp på toppen.

Snart framme, snart framme, snart framme. Två kilometer kvar och ett sjudundrande avslut vid Stadshuset. 25,01 kilometer på Garmin. Tunga ben, tungt huvud, ett starkare pannben, en oövervinnlig vilja och en skön själ. Tack Karin för din support – jag är superglad att jag orkade genomföra detta!
Totalt: 25,01
Tid: 2:19:05
Snitt: 5:33 /km
Medelpuls: 151 (max 164)

Det här var ett av de bästa och jävligaste passen jag någonsin kört. Jag slängde i mig en morotsjuice, klämde i mig två apelsiner och 1½ liter Loka vid köksbordet. Jag orkade inte resa mig på 40 minuter så maken stekte upp två ägg åt mig för att jag skulle få lite salt. Jag kämpade med att få balans i kroppen ända fram till 22-tiden på kvällen. Grillade kycklingspett på kalas gjorde susen, likaså rosévinet, baguetten, brie-osten och jordgubbarna utanför Zinken, till tonerna av Thåström och Kent. Nu har jag sovit 9,5 timmar och är människa igen.

Skönt att ha långpasset avklarat en lördag! Nu har jag hela söndagen att träna vad jag vill! BodyPump, BodyJam och boxning står på önskelistan.