>Jag vägrar låta omvärlden stressa mig.

Det har hänt rätt mycket i mitt liv den senaste tiden. Jag har flyttat hemifrån. För första gången i mitt liv står jag på egna ben, ingen annan står bredvid och säger att besluten är rätt eller fel. Jag träffade min man som glad, sprallig 17-åring, vi blev snabbt ETT – alltid tillsammans, utvecklade smak, tycken, vänner, intressen, familj, resor och livet som en enhet. Vi var liksom Oliver och Mia i ett svep. Någonstans på vägen tappade jag bort mig själv. Och likt många andra själar blev jag lite vilsen och ville hitta mig själv. Det har jag gjort nu och vi har nog olika syn på framtid och drömmar.

Att ta stora beslut är aldrig lätt. Men nu är det gjort. Vi har valt att gå skilda vägar efter 21 år. Jag kommer att ”förlora” min bästa vän som alltid funnits där. Samtidigt tror jag att både han och jag kommer att utvecklas och må bra var för sig på sitt håll, även om det är svårt just under separationen. Att det händer en hel del tråkigheter i familjen samtidigt förenklar ju inte situationen. Men Var Sak Har Sin Tid. Jag känner mig stark. Jag är fokuserad. Jag väljer glädje.

Livet är så härligt, det finns så mycket att utforska, så mycket att göra. Jag tänker vara en del av det och njuta. Jag bestämmer själv när lägenheten ska vara klar. Jag väljer att det lugnt, jag väljer att prioritera mina barn och min träning. Ingen mår bättre av alla måsten, omvärldens krav på hur saker och ting ska vara. Nu kan jag bli mig själv -utan att lägga några värderingar till hur andra ska uppfatta det. Jag är stark. Jag är glad. Jag är lycklig. Jag är tillfreds. Och jag är sorgsen. Jag bestämmer själv när jag ska persa på milen.

Nu kan jag göra det som jag gör så bra. Vara mig. Vara Mia fullt ut. För det är ju alldeles fantastiskt att få vara just jag!

För vem fan bryr sig när man får månadens andra parkeringsbot…?
********************************