Här publicerar jag en race report i tre delar och glömmer att berätta resultatet! Jo, resultatet i känsla fick ni, men inte i tid.

Det tog mig alltså 51 timmar 53 minuter och 23 sekunder att springa halva loppet och att gå halva loppet.

51:53:23 och en skällande hjort

Aldrig vilse?

Jo. När jag skulle förbi The Lodge hamnade jag snett i skogen. GPS snurrade och jag kände inte igen mig. Det var långt in på natten och det skulle snart bli gryning. Jag trodde fortfarande att Kristian & Co var mig i hälarna så jag kände mig lite stressad. Hur jag än vände och vred på mig så gick jag åt fel håll enligt mobilkartan. Där det KÄNDES rätt blev jag stoppad.

Det där med att KÄNNA rätt väg är egentligen i sig en stor varningsflagg eftersom det konstant är fel. Hundra procent. Säger jag höger är det vänster.

Jag blir alltså stoppad. Av en hjort. Den börjar bröla/skälla på mig när jag går upp för stigen med dens håll. Hen står kvar i månljuset och ser mig, men flyttar sig inte, blir inte rädd – den bara visar att hit ska du inte, även om du tycker att det är en stig i bokskogen. Den skäller och råmar på mig och den är vacker! Pälsen blir nougatbrun med en gammelgrå lyster, sån man kan se på vissa hundraser – den står och skimrar i skogen och jag vågar inte gå dit.

Stressen är påtaglig hos mig och jag vill inte bli förbisprungen, eller ha sällskap. Jag vill vidare själv. Det tar säkert 15-20 minuter av irrande innan jag hittar leden igen och tar mig igenom resten av loppet.

Tiden som inte blev som jag ville får nu stå för:

  • Årets längsta träningspass
  • Söndagspromenaden deluxe
  • Bevis på min envishet och tålamod
  • Kvitto på att jag inte ger upp
  • Indikation på hur många tankar man verkligen kan bearbeta under ett dygn

Känner jag skam idag? Inte det minsta. Men jag är inte heller stolt över det enskilda loppet, utan har varit vuxen att se helheten och vilken fin ära det är att få vara enda kvinnan som tagit sig an Trans Scania hela fem gånger.

Nästa år hoppas jag att jag får vara support åt Stefan.