Just nu sitter jag på ett hotellrum i Las Vegas. Jetlag och energidippar gör att dygnet är helt uppochnedvänt, men en Snickers och en kopp Nescafé har gett mig energi att logga in och berätta om hur The Jackpot Ultrafestival gick!

Nyvakna och nylandade i Las Vegas. Foto: privat

Jag och Diana åkte till Las Vegas den 16 februari för att delta på The Jackpot Ultrafestival, som skulle ske i en park strax utanför i Henderson. Diana skulle springa 48 timmar, med start den 17:e, och jag skulle vara hennes support. Tanken var att hon skulle sätta det danska rekordet på 327 kilometer och banan var utlovad att vara snabb och flack. Perfekt tänkte vi och planerade därefter. Dianas träning har gått jättebra och vilan fungerat väl. Vi tänkte väl båda att Jetlag inte skulle påverka ett lopp nämnvärt eftersom man ändå blir helt konstig att hålla igång i två dygn. Detta visade sig inte riktigt vara sant – jetlagen gör en yr och illamående – både löpare och support.

Resan hit gjordes med Norwegian i hyfsat fräscht plan, mellanlandning i London och sedan 11 timmar till Las Vegas. Jag lägger inte bara en ära i att vara support, jag vill även göra mitt bästa för att den som springer når sitt mål. Jag går in till 100% med att fokusera på löparen, vilket betyder att jag måste ha tagit hand om mig själv först. De senaste veckorna har jag jobbat för mycket och sovit för lite vilket gett mig ryckningar i ögat, cravings efter espresso och sug efter sötsaker. Varför berättar jag det här? Jo, för att vara support och att springa dygnsultra är ett lagarbete, ett teamwork. Jag var lite orolig att jag skulle gå däck, men jag lyckades sova nästan hela resan över och kände mig pigg och på tå. Diana vilade en del hon också.

Varför ett lopp i Las Vegas i februari?

Tidsmässigt låg loppet bra till eftersom det är så många andra lopp mellan maj-september. Det är skönt att springa utomhus, och banan lovade personbästa och här kanske det danska rekordet skulle kunna slås! Vädret förväntades ligga runt 14-20 grader denna årstid. Glada i hågen, väl förberedda med näring, flaskor, schema och upplägg kom vi efter bra sömn till tävlingen på morgonen. Vi var utvilade och lugna. Det pratades mycket om det stundande regnet och reservplaner, värmetält och liknande. Både Diana och jag var avslappnade inför detta och tänkte att de bara inte är vana vid annat väder än sol och måhända vind i Nevada. Vi som är vikingar från Norden klarar ju allt. Och hur mycket är egentligen 4-9mm regn? Jodå – det fick vi lära oss.

Banan

Än så länge är det torrt och fint trots grå himmel. Foto: privat

Banan gick runt en damm, där det gjordes en sväng efter 2 kilometer och sedan samma väg tillbaka -så inte direkt runt, utan mer i en mask, eller ögla. Varvet mätte först 2,38 miles (3,8 km) och innehöll asfalt, betongfundament och grus/lerstig nere vid dammen. Den innehöll två uppförsbackar och ett ganska långt motlut. Lika mycket nerför förstås. Men särskilt lätt och flack var inte banan.

Folket

Åh! I USA! Det är hemlandet för ultra. I alla fall den kommersiella delen av ultra. Här vet man hur man presenterar ett lopp, hur man aktiverar frivilliga, hur man peppar, hälsar och gör en stor händelse istället för att fokusera på kilometer och prestation. Det var folk utklädda, det deltog människor som vägde över 200 kg och det pratades, socialiserades och bryddes. Men först lite om 48-timmarslöparna. Det var en liten skara som startade redan på fredagen klockan 8:00. Dessa fick ett dygn senare sällskap av 6-timmars, 12-timmars, 24-timmars och 100-mileslöpare. Och några enstaka maratonlöpare. Diana och de andra tvådygnslöparna fick banan för sig själva det första dygnet och det som vi hoppats på skulle vara en kick (när de andra anslöt efter ett dygn), blev mer upptrampade stigar, med lervälling som resultat och ibland trångt runt banan. Och det evigt ”Hey – how are you doing!” och leendena. Helt ok när man är pigg och glad, mindre kul när man är kall, blöt och låg på energi. Sammanhållningen är som alltid härlig i ett ultralopp och 48-timmarslöparna blev snabbt en homogen grupp som gav varandra förstående blickar och motiverande leenden. Lite mer amerikanskt spektakel än hemma, men ändå vackert. Kanske just därför.

Vädret – det ihållande regnet

Skön start vädermässigt. Foto: privat

Diana startade i shorts och linne. Hon hade på sig en vindtät lång jacka och efter 45 minuter startade det att småregna. Det duggade i några timmar och vi såg till att klä henne lite varmare. Efter ett tag öppnade sig himlen och ösregnet kom. Det blev snabbt blött och det stormade en del. Jag försökte hålla supporterbordet i fin ordning, lägga undan saker som inte tål väta och förankra det som kunde flyga iväg. Diana fick slita ute på banan. Det blev kallare och regnigare. Vi beslöt att klä på henne ordentligt för den lilla regnjackan hon har räckte inte långt.

Regn och kallt. Fortfarande löpandes. Foto: privat

Då kom MarathonMia in med det tunga gardet. Fram ur väskan trollade jag (vi är ju i trollkarlarnas mecka) en Haglöfs lättvikts dunjacka, Haglöfs regnjacka och regnbyxor från L.I.M (Less is More). Detta räddade den nedkylda Diana. På ett ställe av banan öppnades en flod rakt över vägen, här blev det både strömt, kallt och farligt att ta sig över så tävlingsledningen drog snabbt om banan. Efter detta mätte banan 2,5 miles (4km) per varv. Vädret drog inte bara ner kroppstemperaturen utan även humöret. Jag gick med några varv, och var så glad över min vinterjacka. Den blev blöt rakt igenom och jag fick torka upp den under en handtork senare.

Energin

Kolhydrater, fett och protein. Foto: privat

Det första dygnet gick som en dans. Vi samarbetade fantastiskt och grät någon skvätt då och då för att energi, langning och löpning gick så bra! Basen av näring var: Perpetuem (näringsdryck), Gainomax (amerikansk variant), blåbärsoppa, resorb, powerbars och gel. Båda två förstod efter ett dygn att det danska rekordet var utom räckhåll, och det är okej – ska man slå rekord så ska det vara under ultimata förhållanden med lätt bana och bättre väder. Det går inte att maxa ut löpenergi som går åt att hålla sig varm på. Vi var i alla fall ett grymt team och det var så kul att se den leende Diana på banan. Hon hade gjort ett bra schema på varvningar och kolhydratsintag. Detta hölls till punkt och pricka i 12 timmar (vilket är långt!) sedan behövdes det mer energi för att hålla uppe värmen.

Löpningen och kroppen

Ett promenadvarv med gladis. Foto: privat

Diana är stark. Hon har tränat bra och det märktes under det första dygnet. Hon var gladast längst. Hon var starkast på banan och låg trea totalt, och ledde damklassen. Hon pinnade på varv efter varv. Efter ett dygn var det många som haltade och gick långsamt. Diana traskade på i powerwalk-tempo och kroppen såg fräsch ut. Här kan jag lägga till att det är första gången Diana springer 48 timmar och en del deltagare har gjort det många gånger tidigare. Efter ungefär 30 timmar tog energin slut. Jag åkte iväg och köpte energi som innehöll mer än ”bara” socker. Ursprungsplanen höll länge, men nu var det dags för nytt. Potatismos, salta oliver, chips, makrill i tomatsås, cocktailtomater, yoghurt, blåbär och salta nötter.

Loppet

Gäller att ha koll på kroppen och prylarna. En liten glädjetår av tacksamhet i ögonvrån. Foto: privat

De första 24 timmarna gick som en dans. Hon kom ungefär 165 kilometer och såg helt oberörd ut. Sedan tog väder och sömngbrist ut sin rätt. Jetlagen gjorde både mig och Diana yr under vissa perioder. Jag kunde gå in i bilen och sova någon timme åt gången, men jag tvingade Diana att promenera runt på banan. På ett sätt var det bra att hon var i osynk med dygnet, för när hon ville vila så var hon nästan ensam i värmetältet. Under det första dygnet fick hon vila/sova vid två tillfällen och sedan var hon snabbt ute på banan. Andra dygnet var hon så trött och jag gjorde felbedömningen att tvinga ut henne ytterligare ett varv efter 45 timmar. Hon behövde mat och sömn. Då fick hon sova och värma upp sig. Det var inte läge att komma tillbaka efter detta. Andra dygnet präglades av låg energi, och det var inte lätt att fylla på. När hon gick och lade sig sprang två damer om och tog hem första och andraplatsen – men Diana fick i alla fall en fin tredjeplats på sitt första 48-timmarslopp. Trots skitväder och tuff bana. Jag tycker att hon är enastående!

 

Prisutdelning – jaha då skingras regnmolnen och solen kikar fram. Foto: privat

Efter loppet checkade vi in på hotellet och sov i 17 timmar. Det har inte hänt mig någon gång i livet att jag sovit så mycket! Inte ens efter mina 246-kilometerslopp! Jetlag, loppvaket och ansträngningen hade totalt sugit musten ur oss!

Nu väntar ett par dagars äventyr i området kring Las Vegas.